Ten years together, and it’s worth celebrating
Scroll down past the line for the English version of the text - it’s quite a long text so keep scrolling!
Det här är en ganska lång text, och medan jag hade kunnat skriva den ännu längre har jag inte kunnat göra den kortare. Det finns så mycket att inkludera, och ändå så mycket som jag inte nämnt. Det är en text om när jag fick min typ 1 diabetes diagnos, och lite tankar kring hur de senaste tio åren med min diabetes varit. Det är en text som jag delar med mig av för att fira min 10-year-diaversary. Dessutom är det bara ett par dagar kvar tills november, vilket ju är diabetesens månad och 14e november är Världsdiabetesdagen.
Diabetes är en sjukdom som ökar kraftigt i dagens samhälle, och folk vet alldeles för lite om det. Om min berättelse gör att en person förstår diabetes lite bättre, om så även bara en pytte liten bit, då är jag glad att jag delat med mig! Jag hoppas att det finns något i texten som ger dig resonans, som får dina tankar att gå igång. Och skriv till mig på instagram eller maila mig på info@joulesnutrition.com om dina tankar, om du har frågor, om du är diabetiker själv (eller anhörig till en person med diabetes) och söker community - jag finns här!
Jag har aldrig skrivit ett såhär ingående inlägg om min diabetes, eller min diaversary - alltså min diabetes årsdag. Så jag vet inte riktigt hur det kommer bli. På sätt och vis känns det som att jag kanske aldrig blir helt färdig med en sån här text, för det finns alltid mer jag vill få med eller saker att djupdyka i, eller meningar där jag inte riktigt kan förmedla känslan på rätt sätt men faktan finns med. Men, here it goes! Anledningen till att jag vill skriva lite mer, lite djupare, och kanske lite råare, är för att min årsdag känns lite extra speciell i år.
Det har gått tio år sedan jag fick min diagnos, alltså firar jag tio år som typ 1 diabetiker. Jag har medvetet valt order fira här, och inte ord så som uppmärksamma eller att jag vill markera dagen eller de tio åren som gått. Jag vill fira, och det finns två anledningar till det. Först och främst är det så att jag varje dag tar mig genom livet som typ 1 diabetiker med allt vad det innebär, och varje årsdag har jag ytterligare ett år av upplevelser och erfarenheter i livet som diabetiker - ett helt år av saker jag gjort, sett, upplevt trots och tack vare min diabetes. Och det tycker jag ska firas! Den andra anledningen är helt enkelt att jag är en person som tycker att man bör fira allt som går att fira, jag väljer att se det festliga i det vardagliga så mycket som jag bara kan.
Tio år känns både långt och kort, lätt och svårt, roligt och sorgligt, men hur jag än vrider och vänder på det så känns det stort. Det var stort dagen jag fick min diagnos - båda gångerna, men mer om det senare. Det var stort när jag blev inlagd, det var stort när jag sov själv på sjukhuset, det var stort när jag gav mig själv insulin för första gången, det var stort när jag blev utskriven, det var stort när jag flyttade tillbaka till London och skulle återgå till mitt gamla liv (fast som nu egentligen skulle bli ett helt nytt liv), det var stort när ny livsstil skulle möta gamla vanor.
Det var stort när jag hade sex som diabetiker för första gången, det var stort när jag drack alkohol som diabetiker för första gången, det var stort när jag skulle ut och dansa en hel natt och dricka alkohol samtidigt - som diabetiker alltså. Det var stort när jag åt på resturang första gången. Det var stort när jag började träna igen som diabetiker, det var stort när jag åkte på min första utlandsresa som diabetiker, det var stort när jag jag skulle äta middag ute med min pojkväns familj för första gången - tar jag insulinet vid bordet? eller går jag på toaletten för att göra det? och går jag på toaletten för att kolla blodsockret också? eller kan jag göra allt sånt framför dom vid bordet? Det var så mycket små saker som blev stora, och stora saker som blev ännu större, bara för det faktum att jag nu gjorde det som diabetiker.
Att bli typ 1 diabetiker var stort. Det är stort för mig att ha typ 1 diabetes. Men med årens gång har också en del stora saker småningom blivit lite mindre för varje dag som gått - stick i fingret, nålar i magen, obehaget vid blodsockerfall - jag vänjer mig och diabetesen tar mindre plats i min vardag. Jag är så tacksam för det, och det är både tack vare teknologi men också att jag lärt mig, jag fortsätter lära mig och jag fortsätter att vänja mig. Och inte minst, jag fortsätter att acceptera det.
Men, samtidigt, på ett sätt, så vänjer man sig aldrig, och det kommer alltid vara ett heltidsjobb - on top of all the other jobs. Jag har fortfarande tillfällen då jag börjar äta min middag för att inse att jag glömde ta insulin, eller jag glömde min väska med reserver hemma och insulinet tar slut eller pumpen slutar fungera och man får avbryta det man håller på med och åka raka vägen hem. Eller ännu värre, innan jag lärde mig att packa smart som diabetiker, och jag lade alla mina diabetessaker i mitt incheckade bagage som inte kom fram på flera dagar (till alla diabetiker där ute, packa alla diabetes saker i handbagaget!!) och jag var tvungen att uppsöka ett apotek i Spanien och försöka få fram att jag behövde ditten och datten och ja, jag förstår att jag måste betala för det osv osv. Det kan bli riktigt rörigt ibland. Men man löser det. Och man förlåter sig själv, det måste man, för man är bara människa. Människa med diabetes.
Jag hade precis fyllt 21, flyttat till London med min bästa kompis. Vi delade ett ett rum i ett hus med 12 andra. Det var stökigt, men åh so roligt. Jag läste på konstskola och min kompis jobbade på ett hostel. Vi hade kommit hem från vår 9 månader långa backpacking resa i tid till den svenska sommaren och kände snabbt att här kan vi inte bo kvar när sommaren är över - vi drar till London! Världen var vårt ostron som man säger, och vi var två pärlor!
Vi hade bestämt att vi skulle se alla stora städer i England, och en helg var vi i Manchester. Vi hade varit ute på ett ställe som bara serverade Long Island Ice Tea ur en teservis (året var 2014 och det imponerade på oss, inga följd frågor tack) och fann vår väg till nästa klubb, och nästa klubb… Morgonen efter fann jag mig bakis och utan frukost på hostlet vi bodde på. Min kompis sov och jag smög ut för att köpa frukost. Vid hyllan intill kassan i mataffären packar de upp storpack med french brioche och det var ju precis vad jag behövde fast jag inte visste om det innan jag såg dem! Jag promenerade tillbaka till hostlet, och när jag 10 minuter senare kom fram till rummet hade jag lyckats äta 5 av de 8 briocherna. Visst, jag var bakis, men det var väl lite väl mycket tänkte jag när jag insåg hur många jag ätit på så kort tid dessutom. Vi fortsatte njuta av Manchester och väl tillbaka i London var det vardag och gamla rutiner - inga fler briocher på ett tag.
En helt vanlig måndag några veckor senare och jag skulle ta bussen till tuben till skolan. Jag står mitt framför bussen och ser inte vilket nummer det står på den. Jag inser att jag absolut borde kunna se det med tanke på hur nära jag står, så med svansen mellan benen frågar jag busschauffören vilken bus det är. Jo men det var rätt, så jag slår mig ner och bussen rullar vidare till nästa stop. Samtidigt tänker jag att jag måste gå till optikern. Typ idag. För detta är ju inte hållbart.
Ett par dagar senare kommer jag hem efter en dag i skolan och ska sova, men det kryper så ofantligt mycket i benen. Det enda sköna sättet att ligga i sängen var om jag hade benen lite upp liksom, perfekt hade varit om det fanns en liten hylla jag kunde lägga upp dem på. Och det gjorde det! Typ. Min säng stod bredvid ett element, så där kunde jag lägga upp benen. Och så sov jag.
Livet i London lekte verkligen. Trots kryp i benen och tveksam syn. Jag var 21 och hade total frihet, kändes det som. Tills friheten berövades. Jag hade varit förkyld i typ sex veckor, en förkylning som aldrig gav med sig. Samtidigt såg jag illa, kunde bara sova om benen låg på hyllan, och jag klunkade i mig typ 2 liter tropical juice dagligen för att jag trodde jag skulle falla ihop om jag inte gjorde det. Och så lyssnade jag på magkänslan som sa, jag tror det är diabetes. Jag vred och vände på mina teorier och tankar, försökte minnas de olika symptomen och hur länge det pågått. Tillslut ringde jag min mamma och pappa, “jag tror jag har diabetes.” “Men har du gått ner i vikt? Drastiskt?” “Nej, inte någon märkbar skillnad på vikten direkt…” “Nej men då är det nog inte det. Men klart du ska till läkaren om du har en förkylning som inte släpper.” “Jag bokar en tid imorgon. Vi hörs när jag varit hos läkaren.”
Här vill jag bara inflika att man förr ansåg att drastisk viktnedgång var en av de tydligare markörerna för typ 1 diabetes, även om man kanske inte lägger lika stor vikt vid det idag. Min bror fick typ 1 diabetes som liten, och ett av hans tydliga symptom var drastisk viktnedgång. Så jag förstår helt var mina föräldrar kom från när de hade det resonemanget. Och ja, vi är två barn av en syskonskara på tre som har typ 1 diabetes, men mer om det en annan gång.
27e oktober går jag till läkaren I London - “we’ll wait for the blood samples but I don’t need them, I can see from your urine sample here that you definitely have diabetes.” Och så fick jag min första diagnos.
30e oktober hämtar mina föräldrar mig på flygplatsen i Sverige och vi åker direkt till sjukhuset där jag får min andra diagnos - det är bekräftat att jag har typ 1 diabetes, fastän att min bror som själv har typ 1 diabetes säger “det är inte möjligt, det måste vara något annat.” Han hade själv haft diabetes i nästan 20 år då, och jag kan ännu idag känna hans desperation i att inte vilja - inte acceptera - att det var sant. Men det var det, och det fortsätter det att vara.
I dagsläget kan man inte bota typ 1 diabetes. Men det har hänt mycket på behandlingsfronten, med ny teknik och nya rekommendationer. Jag har märkt sån skillnad de senaste tio åren. Inom forskningen gör man också stora framsteg, vilket är super spännande. Men jag tror ändå inte att botemedlet kommer innan jag lämnar livet på jorden. Det är en sjukdom jag räknar med att leva med resten av mitt liv.
Jag minns hur tråkigt det var att vara inlagd på sjukhuset, och allt jag ville vara att lära mig, att förstå hur allting funkade med insulin, blodsocker, maten, hur allt hängde ihop. För ju mer jag förstod, desto mer kunde jag kontrollera. Och om jag kontrollerade min diabetes kunde den ju inte kontrollera mig, ellerhur?
Åren gick och jag slutförde min konstutbildning, flyttade ihop med min pojkvän, fortsatte att bo utomlands, och det fanns en viss frihetskänsla även om mycket av mitt liv nu var anpassat till min diabetes. Jag kunde inte komma ifrån att diabetesen kontrollerade vissa delar av mitt liv. Trots det har den aldrig stoppat mig från att göra det jag vill göra i livet, för jag tillåter den inte. Det har jag även min otroligt stöttande familj att tacka för - jag hade inte haft detta synsätt eller denna livsglädje om jag inte haft er uppmuntran och ert stöd att leva livet jag drömmer om.
Men, jag har inte alltid haft sån livsglädje, eller energi att göra saker och trotsa hur mycket min diabetes kontrollerade mitt liv. Det mentala välmåendet är något som försummas alltför ofta inom diabetesvården, och i samtal kring diabetes. Man måste se hela människan - det fysiska och psykiska välmåendet! Jag kommer aldrig glömma när jag på årskontroll i Sverige bad min läkare om att få träffa en psykolog och han nekade mig denna rättighet för att mitt HbA1c (långtidsblodsockret) såg bra och stabilt ut. Detta alltså trots att jag delat med mig av min oro kring min mentala hälsa vid ett flertal tillfällen hos diabetesköterskan och nu hos läkaren.
Typ 1 diabetes och mental hälsa hänger i min värld ihop, de går hand i hand. Alldeles för ofta glöms vår mental hälsa bort bland allt annat som går att mäta och kvantifiera. Men verkligheten är sådan att man sätter stor press på sig som diabetiker och jag själv var otroligt självkritisk när mina värden inte var perfekta. Mitt självvärde blev så starkt ihopkopplat med HbA1c värdet. Och så ska det ju verkligen inte vara. Det är så många faktorer i livet som påverkar din diabetes som går många icke-diabetiker obemärkt förbi. En period levde jag ett liv där jag inte tränade och motionerade så lite som möjligt, åt samma mat vecka efter vecka, hade i praktiken inget social liv utanför lägenheten, och otroligt strikta sömnrutiner, för att det var det mest okomplicerade sättet att hålla blodsockret i balans. Men vilket tråkigt liv det var! Jag är så tacksam att jag hittat en annan typ av balans i livet nu! Och acceptans - även om den kommer och går.
Jag har varit på många olika vägar i livet de senaste tio åren vad det gäller utbildning, jobb, livsmål, relationer osv. Men det jag inser nu, som jag inte alls insåg då hösten 2014, är att mitt i min diagnos, bland stöket på sjukhuset, den otroligt smaklösa och ohälsosamma maten på sjukhuset, och de tråkiga ensamma timmarna i sjukhussängen, såddes ett frö. Och det fröet var mitt intresse för välmående och hur vi kan ta hand om vår kropp, vårt sinne och vår själ.
Jag har under åren som diabetiker utvecklat ett genuint intresse för kost, träning, hälsa - både mental, fysisk, emotionell och spirituell. Varje dag utforskar jag frågan “hur kan jag ta hand om min kropp och själ för att må så bra som jag bara kan?”
Det genuina intresset har även utvecklats till en passion att hjälpa andra leva sitt lyckligaste och mest hälsosamma liv. Det är med mina livserfarenheter, både de bra och de dåliga, i tankarna som jag valt att arbeta som hälsocoach med inriktning på vad jag kallar den gyllene triangeln: kost-träning-blodsocker, samt mental hälsa. Dessa är saker som berör diabetiker (alla typer) och deras anhöriga dagligen. Men även saker som jag tror varenda människa skulle må bra av att ägna lite mer tid och tankeverksamhet åt. Vill ni göra det tillsammans med mig så vet ni var jag finns!
Jag vill avsluta med att säga att det finns så oerhört mycket att skriva om ämnet diabetes, mental hälsa, att få sin diagnos, att leva med en kronisk sjukdom, med mera. Jag kan omöjligen få med allt här, och det är okej för att jag kan skriva om det igen, och igen och igen! Jag kan skriva om det med olika infallsvinklar, teman och särskilda ämnen jag vill beröra. Och det kommer jag att göra, detta är bara början! Tack för att ni läst, och skriv till mig om ni undrar över något eller vill veta mer!
Much Love, Julia
This is quite a long text, and while I could have made it even longer, I haven't been able to make it shorter. There’s so much to include, and still so much I haven’t mentioned. It’s a text about when I was diagnosed with type 1 diabetes, along with some thoughts on how the past ten years with my diabetes have been. I’m sharing this text to celebrate my 10-year diaversary. Plus, it’s just a few days until November, which is Diabetes Awareness Month, and November 14th is World Diabetes Day.
Diabetes is a disease that is rapidly increasing in today’s society, and people know far too little about it. If my story helps even one person understand diabetes a tiny bit better, then I’m glad I shared it! I hope there’s something in the text that resonates with you, that gets your thoughts going. And feel free to message me on Instagram or my email info@joulesnutrition.com with your thoughts, if you have questions, if you’re diabetic yourself (or a relative of someone with diabetes), and are looking for a community—I’m here!
I’ve never written an in-depth post about my diabetes or my "diaversary"—which is my diabetes anniversary—so I’m not really sure how this is going to turn out. In a way, it feels like I might never be able to fully finish a text like this because there’s always more I want to add, more things to dive deeper into, or sentences where I can’t quite convey the feeling right even though the facts are there. But, here it goes!
The reason I want to write a little bit more, a bit deeper, and maybe a little rawer this time is that my anniversary feels extra special this year. It’s been ten years since I was diagnosed, which means I’m celebrating ten years as a type 1 diabetic. I’ve deliberately chosen the word celebrate here, rather than words like "acknowledge" or to “mark” the day or the ten years that have passed. I want to celebrate, and there are two main reasons for that. First of all, every day I make it through life as a type 1 diabetic with all that it entails. Every diaversary I have another year of experiences and memories as a diabetic—an entire year of things I’ve done, seen, and experienced both despite and thanks to my diabetes. I think that deserves to be celebrated! The second reason is simply that I’m someone who believes in celebrating everything that can be celebrated. Every. Single. Day.
Ten years feels both long and short, easy and hard, happy and sad. But no matter how I look at it, it feels significant and like a big deal. It was a big deal the day I got my diagnosis—both times, but more on that later. It was a big deal when I was admitted to the hospital, a big deal when I slept alone at the hospital, a big deal when I gave myself insulin for the first time, a big deal when I was discharged, a big deal when I moved back to London and tried to return to my old life (which was really a whole new life), and a big deal when my new lifestyle had to meet my old habits.
It was a big deal the first time I had sex as a diabetic, the first time I drank alcohol as a diabetic, and when I went out to dance all night and drink alcohol at the same time—as a diabetic. It was a big deal the first time I ate out at a restaurant. It was a big deal when I started working out again as a diabetic, the first time I traveled abroad as a diabetic. It was a big deal the first time I had dinner with my boyfriend’s family as a diabetic—do I take insulin at the table? Or should I go to the bathroom to do it? And should I go to the bathroom to check my blood sugar too, or can I do all of that right there at the table? There were so many little things that became big, and big things that became even bigger, just because I was now doing them as a diabetic.
Becoming a type 1 diabetic was a big deal. It is a big deal for me to have type 1 diabetes. But as the years have passed, some of the big things have gradually become smaller every day—finger pricks, needles in my stomach, the discomfort of low blood sugar—you get used to it, and diabetes takes up less space in my daily life. I’m so grateful for that, and it’s partly thanks to technology but also because I’ve learned. I keep learning, and I keep getting used to it. And I continue to accept it.
But at the same time, you never fully get used to it, and it will always be a full-time job—on top of all the other jobs. I still have moments where I start eating dinner only to realize I forgot to take insulin, or I forget my bag with spares at home, and my insulin runs out, or the pump stops working, and I have to drop everything and go straight home. Or worse, before I learned to pack smart as a diabetic, I put all my diabetes stuff in my checked luggage, which didn’t arrive for days (to all the diabetics out there, pack all your diabetes stuff in your carry-on!). I had to find a pharmacy in Spain and try to explain what I needed, pay for it, etc. It can get really messy sometimes. But you deal with it. And you forgive yourself—you have to, because you’re only human. A human with diabetes.
I had just turned 21 and had recently moved to London with my best friend. We shared a room in a house with 12 other people. It was chaotic but oh so much fun. I was studying at art school, and my friend worked at a hostel. We had returned from our nine-month backpacking trip back in time for the Swedish summer, and quickly realized that we couldn’t stay in Sweden when summer was over—we were off to London! The world was our oyster, and we were two pearls!
We had decided to visit all the big cities in England, and one weekend we were in Manchester. We’d been out at a place that only served Long Island Iced Tea from a tea set (it was 2014, and we were impressed—no follow-up questions, please) and then went from club to club… The next morning, I woke up hungover with no breakfast at the hostel. My friend was still asleep, so I snuck out to buy us breakfast. At the store, I found a big pack of French brioche, which was exactly what I needed, even though I hadn’t known it before I saw them! By the time I walked back to the hostel, I had managed to eat 5 out of the 8 brioches. Sure, I was hungover, but that seemed a bit excessive - 5 brioches in 10 minutes? Anyhow, we continued to enjoy Manchester, and when we got back to London, it was back to everyday life—no more brioche for a while.
Monday morning back in London a few weeks later, I was grabbing the bus to get to school. I was standing right in front of the bus but couldn’t see the number that I without a doubt should be able to see given how close to the bus I was. Embarrassed and confused I asked the driver what number it was. It was the right one, so I got on, sat down, and thought to myself, “I need to go to the optician. Like, today. This can’t continue.”
A few days later, I came home from school, ready to sleep, but I couldn’t because my legs were so restless and I had this strange sensation in my calves. The only comfortable way to lie down was with my legs up on a shelf—if only there was one! And there was! Well, kind of. My bed was next to a radiator, so I propped my legs up there and slept like that without further thoughts.
Life in London was great, despite the restless legs and blurry vision. I was 21 and felt totally free. Until that freedom was taken away. For about six weeks I had had this stubborn cold that just wouldn’t go away. At the same time, my vision was getting worse, I could only sleep with my legs propped up, and I was drinking about two liters of tropical juice every day because I felt like I would collapse if I didn’t. Eventually, I listened to my gut feeling that said, I think it’s diabetes. In my mind I went back and forth with my theories and thoughts, trying to remember the different symptoms and how long it had been going on. Finally, I called my parents. “I think I have diabetes.” “But have you lost a lot of weight? Drastically?” “No, not really…” “Well, then it’s probably not that. But you should definitely see a doctor if you’ve had a cold for that long.” “I’ll book an appointment tomorrow. I’ll call after I’ve seen the doctor.”
I want to add here that drastic weight loss used to be considered one of the key markers for type 1 diabetes, even though it’s not necessarily considered a main one today. My brother was diagnosed with type 1 diabetes as a child, and one of his main symptoms was drastic weight loss. So, I completely understand where my parents were coming from. And yes, two out of three siblings in my family have Type 1 diabetes—but that’s a story for another time.
On October 27th, I went to the doctor in London. “We’ll wait for the blood samples, but I don’t need them. I can tell from your urine sample that you definitely have diabetes.” And so I got my first diagnosis.
On October 30th, my parents picked me up at the airport in Sweden, and we went straight to the hospital where I got my second diagnosis—it was confirmed that I had type 1 diabetes, even though my brother, who had at that point lived with type 1 diabetes for almost 20 years, said, “That’s not possible, it has to be something else.” I can still feel his desperation for it to not be true—refusing to accept that it was true. But it was, and it still is.
As of now, there’s no cure for Type 1 diabetes. But there have been a lot of advancements in treatment, with new technology and medical recommendations. I’ve noticed such a difference over the last ten years. There’s also been exciting progress in research. However, I don’t think a cure will come in my lifetime. It’s a disease I expect to live with for the rest of my life.
I remember how boring it was being in the hospital, day in and day out. All I wanted was to learn and to understand how everything worked with insulin, blood sugar, food, how all the pieces fit together. Because the more I understood, the more I could control. And if I controlled my diabetes, it couldn’t control me, right?
The years went by, and I completed my art education, moved in with my boyfriend, continued living abroad, and there was a certain sense of freedom even though much of my life was now adapted to my diabetes. I couldn't escape the fact that diabetes controlled certain parts of my life. Despite that, it has never stopped me from doing what I want in life because I don't allow it to. For that, I also have my incredibly supportive family to thank—I wouldn't have this mindset or this joy for life without your encouragement and support to live the life I dream of.
But, I haven't always had this joy for life or the energy to do things and defy how much my diabetes controlled my life. Mental well-being is something that is far too often neglected in diabetes care and in conversations about diabetes. You have to see the whole person—their physical and mental well-being. I will never forget when, during one of my annual check-ups in Sweden, I asked my doctor to see a psychologist, and he denied me this right because my HbA1c (long-term blood sugar) looked good and stable. This was despite the fact that I had shared my mental health struggles multiple times with the diabetes nurse and now with the doctor. Also, just to add, having very good hbA1c results is closely linked to putting a lot of pressure on myself, which is directly linked to mental health concerns.
For me, type 1 diabetes and mental health go hand in hand. Far too often, our mental health is forgotten amidst everything else that can be measured and quantified. But the reality is that diabetics put a lot of pressure on ourselves, and I was incredibly self-critical when my levels weren't perfect. My self-worth became strongly tied to my HbA1c value. And that's really not how it should be. There are so many factors in life that affect your diabetes, factors that many non-diabetics don't even notice. At one point, I lived a life where I didn't exercise and moved as little as possible, ate the same food week after week, practically had no social life outside the apartment, and followed incredibly strict sleep routines, because that was the least complicated way to keep my blood sugar in balance. But what a boring life that was! I am so thankful that I have now found a different kind of balance in life! And acceptance—even though it comes and goes.
Over the past ten years, I’ve been down many different paths in terms of education, work, life goals, relationships, and so on. What I realize now, which I didn’t realize at all in the fall of 2014, is that in the middle of my diagnosis, amidst the chaos in the hospital, the incredibly tasteless and unhealthy hospital food, and the boring, lonely hours in the hospital bed, a seed was planted. And that seed was my interest in well-being and how we can take care of our body, our mind, and our soul.
Over the years as a diabetic, I have developed a genuine interest in nutrition, exercise, and health—both mental, physical, emotional, and spiritual. Every day, I explore the question, “How can I take care of my body and soul to feel as good as I possibly can?”
This genuine interest has also grown into a passion for helping others live their happiest and healthiest lives. It is with my life experiences, both the good and the bad, in mind that I have chosen to work as a health coach, focusing on what I call the golden triangle - nutrition, exercise, blood sugar - and mental health. These are things that diabetics (of all types) and their loved ones deal with on a daily basis. But they are also things that I believe everyone would benefit from spending a little more time and energy on. If you’d like to do that together with me, you know where to find me!
I want to end by saying that there is so much to write about when it comes to diabetes, mental health, getting a diagnosis, living with a chronic illness, and more. I can’t possibly include everything here, and that’s okay because I can write about it again, and again, and again! I can write about it from different perspectives, with different themes and specific topics I want to address. And I will, this is just the beginning! Thank you for reading, and feel free to reach out if you have any questions or want to know more!
Much Love, Julia